2018 var året då två filmer om terrordåden i Norge nådde filmdukarna. 22 July av Paul Greengrass är den svagare av dessa. Greengrass har erfarenhet av genren från bland annat filmen United 93, som handlade om WTC-attackerna. 22 July är mycket lik den filmen, och är även en väldigt traditionell verklighetsbaserad thrillerfilm med Hollywoodvinkling.

22 July är visserligen en realistisk och verklighetstrogen skildring av händelserna i Oslo och på Utöya och filmens första halvtimme är dess största styrka. Greengrass visar själva dådet från början till slut med säker hand. Men sedan skiftar filmens fokus: vi får ta del av den efterföljande tiden, några överlevares vardag samt rättegången mot gärningsmannen. Det som började som en thriller blir et ganska urvattnat och klichéfyllt drama. Greengrass försöker aldrig trixa till det i sin regi, utan håller avståndet och låter filmen tala för sig. Därmed känns filmen realistisk, den väcker känslor och ger åskådaren viktiga lärdomar.

De norska skådespelarna gör ett bra jobb men tyvärr tar filmen skada av att de tvingas prata engelska - när handlingen annars utspelar sig i Norge. Vissa av skådespelarna bryter ganska kraftigt och engelskan sticker ut lite för mycket ibland. Det känns samtidigt som i synnerhet de unga skådespelarnas prestationer hämmas något av språkkravet.

Det mest problematiska med Greengrass version är att den är så övertydligt producerad för en internationell publik, att den faller för de flesta av genrens klichéer. Rättegångsdramat mot slutet av filmning är uppriktigt sant inte speciellt intressant och onödigt mycket fokus sätts på själva gärningsmannen. Dessutom känns filmen en gnutta för lång, i synnerhet då tempot saktar ner avsevärt efter den första halvtimmen.